nettlys

Nån annan än jag som har dagar som det känns som om att man är världens dummaste, sämsta, elakaste mamman som finns???  När man tycker att man inte göra annat än bråkar och tjatar på barnet och man bara får sura miner och ett trotsigt barn heeela lååånga dagen??   Jag blir snart galen på henne vill jag säga, men i själva verket är det mig själv jag blir galen på då jag inte använder mitt tålamod, verktyg, förnuft och känsla jag har för såna situationer, när jag känner mig helt utmattad, kaos i huvudet, känner mig som en robot som bara fungerar per automatik. Så känns det nu, alla förändringar, press och stress och oron som varit. Jag känner hunger och mättnad, illamående och sug, allt samtidigt ibland. Och samtidigt ska jag hinna med att fatta att jag faktiskt gått ner 11 kg på mindre än en månad. Jag är tröttare i hjärnan, piggare i kroppen än förut, vill så himla mycket men samtidigt bara sova ett helt dygn. Jag älskar mina morgonpromenader, dom gör mig gott.
Men såna dagar som idag, en rätt härlig dag, så kommer det efter framåt kvällen, trött och matt och tålamodet finns knappt, ja då är det lätt att agera på fel sätt och hamna i en maktkampskonflikt med den bästa man har. Hon är ju också trött efter en dag på skolan och massa lek och stoj och som ikväll judogympa.
Vi kan vara riktigt ovänner, men i och med hon lägger sitt huvud på kudden så är det som bortblåst. Vi kramas, pussas på kinderna och talar om att vi älskar den andra och natti natti och syns imorgonbitti. Allt är som vanligt igen, vi kan slappna av både hon och jag för nu är det liksom slut på denna dag och imorgon börjar vi morgonen med att kramas, mysa och försöka göra vårt bästa av den dagen. 
Kanske är jag inte den sämsta mamman ändå...., då skulle jag ju knappast ha en sån underbar dotter!!!
Natti Natti